6 konserter är mycket, men den här kändes ändå speciell för mig. Självklart hade jag min Bruce-vapendragare Jonas med mig som, som vanligt lyckats fixa biljetter. Jonas är förutom det faktum att han är enorm på att ordna biljetter också en härlig snubbe att umgås med och han är aldrig dålig på att blotta sitt hjärta av guld. Den här gången hade han haft den goda smaken att sätta ihop en CD-skiva innehållande hela fredagsföreställningens låtlista och denna blev sedan ett underbart sällskap på vägen tillbaka till Stockholm. Det som dock kändes extra speciellt för mig den här gången var att jag lyckats få med mig Susanna. Susanna tycker väl att Springsteen är OK och gillar en del låtar men har nog inte riktigt förstått min entusiasm. Frågan var alltså: Skulle hon trilla dit? Skulle hon förstå vad jag tjatat om?
Jo, jag vet att jag är sent ute. Nu ska man ju helst blogga under själva konserten och dela med sig av sina intryck till omvärlden omedelbart. Det är ju fantastiskt att kunna göra det naturligtvis och jag har med stor glädje följt de bloggare som gjort så. För mig själv hade det dock varit helt fel. Det speciella med Springsteen för mig är hans förmåga att dröja sig kvar i medvetandet hos en och att fortsätta att ge mig intryck långt efter att jag sett en konsert eller hört en låt.
Så vad hände i lördags och hur kändes det? Det hände en hel del och det kändes en hel del och det gör det fortfarande. Som ni kanske hört, så skiljde sig låtlistan dramatiskt åt mellan de båda Ullevikonserterna. Inte mindre än 17 låtar var/blev utbytta under lördagens konsert! Vilken annan artist kan göra det och ändå hålla publiken i extas och sjungandes med i 3 timmar? Vilken annan artist skulle våga eller kuna låta bli att spela sina mest kända låtar? Således fick vi denna kväll ingen ”The River”, ingen ”Born in the USA”, ingen ”Glory days”, ingen ”Radio nowhere”, ingen ”Nebraska”, ingen ”Atlantic City” och inte heller någon ”Dancing in the dark”. Vad fick vi då istället? Allt! Vi fick allt som den här gudabenådade människa hade att ge. En människa som älskar sin publik och sin musik så mycket att det är omöjligt att stå emot, även om man av någon outgrundlig anledning skulle vilja.
Efter att tillsammans med ett ovanligt taggat E-street band, som fjärde låt, dragit iväg en underbar Hungry heart, under vilken han samlat upp diverse önskningar på plakat av oftast större format var jag lika såld som vanligt. Mit hopp tändes också för Susanna, eftersom jag vet att detta är en av hennes favoriter. Tänk om han spelar "I´m on fire" också! Då borde hon trilla dit.... Egentligen hade jag själv nog varit såld från första början om det inte varit för att ljudteknikerna inte hittat riktigt rätt i de första låtarna. När han efter låten om allas hungriga hjärtan, sedan går och plockar bland plakaten och kommenterar de olika önskningarna innan han lägger dem i en stor hög på scenen, så är festen igång för alla 58 000.
Den första önskningen som spelas är Eddie Cochrans ”Summertime blues”. Ett helt galet val kan tyckas, men det blir till en dansfest kryddat med stora leenden när the big man himself, Clarence Clemmons får visa prov på sin avgrundsdjupa bas. Den låter i princip som att han svalt ett par av sina sjuttiotalssaxar av Barritonmodell och gjort dem till en naturlig del av sina mörka stämband.
Helt plötsligt hålls det så upp en skylt där det står ”Sunny day”. Alla vet vad som väntar. Speciellt vi lyckliga själar som haft förmånen att se förra turnén. De enda som inte hurrar är representanterna från Göteborgs kommun, som nu börjar se framför sig nya renoveringar av det tidigare så utsatta Ullevi-garaget. Det verkade som att garaget klarade sig, men det var nog endast tack vare de förstärkningar som gjorts efter Born in the USA-festen 1985. Oj, vad härligt att få dansa, sjunga och vifta lite!
Så sker det då. Det oväntade, men på något sätt ändå väntade. Jag känner gåshuden komma, tårkanalerna förbereder sig och tiden tycks stanna. Tittar på Susanna som står som förstenad med glansiga ögon. Vad är det som händer? Jo, det som händer är ”Drive all night”. En låt som tycks ha passerat mig obemärkt förbi i mitt tidigare liv. Närmare 9 minuters total inlevelse och romantisk frenesi från mannen där framme som ter sig allt mer overklig för mig. Hur kan en och samma människa ha så mycket begåvning och så mycket förmåga att förmedla den? Under det att vi ivrigt applåderar det makalösa framförandet är min enda önskan, förutom att få uppleva dessa 9 minuter igen, att så många som möjligt ska få chansen att någon gång göra det samma.
Resten av konserten står jag bara och njuter i fulla drag och hoppas att det aldrig ska ta slut. När Bruce så till sist håller upp en skylt där det står ”Twist and shout”, förstår vi förstås att det med största sannolikhet handlar om finalen. ”We can´t play this song! This is the stadium breaker! We can´t play this song”!, skriker han. Men jo då, det kunde de! 58 000 som för sista gången den här kvällen dansade och hoppade i takt hade inget att invända mot kvällens andra avsteg från den egna låtrepertoaren. Jo, jag förstår problemet för Göteborgs kommun, även om jag tyvärr inte var där 1985.
Susanna då? Jo, jag fick lite extra hjälp av Bruce och han spelade ”Im on fire” för en gångs skull (kanske för min skull:-)) och igår när jag varit ute och handlat fann jag diverse skivkonvolut med diverse sångtexter från diverse Springsteen-skivor liggande på soffbordet och jag är helt säker på att det inte var jag som lagt fram dem. När jag senare på kvällen hörde en försiktig kommentar ”Jo, om du vill så FÅR du spela den där ”The river”-CDn igen, tänkte jag att det var nog en rätt OK upplevelse för henne också att komma ifrån Stockholm lite.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar